Swedish

Det krävs mod

6 October, 2021 / Captions, Swedish / By

(Från 2011)

Om jag bara vågade. Om jag bara vågade skulle jag säga allt det där som skulle kunna få dig att se mig. Jag skulle säga att jag älskar ditt leende. Att du doftar underbart och att dina ögon borrar sig in i mig vid varje blick du ger mig. Att jag älskar hur du fingrar med pennan när du ska koncentrera dig. Hur jag älskar din nördighet kring det som engagerar dig mest. Och hur jag glömmer att andas när vi är i samma rum. Att tiden har stått still trots att det var längesen vi sågs. Att spänningen mellan oss är så intensiv att jag undrar om du också känner av den. Att jag kommer ihåg exakt hur du såg ut första gången vi möttes. Och att jag fortfarande bli lika nervös och pirrig i kroppen när jag ser dig.

Jag skulle se in i dina ögon och säga att jag ser DIG. Att jag letar efter ursäkter för att få vara nära dig. Att jag vill veta allt om dig. Vem du var då, vem du är nu och vem du vill vara. Jag skulle säga att varje gång jag tänker på dig så kan jag inte låta bli att le. Jag skulle säga att jag blir alldeles varm inombords av att höra ditt namn. Att varje nerv i kroppen vibrerar vid tanken på dig. Att det värker så att det gör ont när jag våndas över att det inte är vi. Om jag bara vågade säga allt detta till dig. Om jag bara hade mod att ta steget. Om jag kunde visa dig så skulle du kanske förstå. Förstå hur mycket jag tycker om dig. Hur mycket jag vill ha dig. Hur mycket jag älskar dig. Och hur mycket jag är din.

Att falla

14 August, 2021 / Captions, Poetry, Swedish / By

(Från oktober 2020)

Att falla för en annan människa är det friaste fall vi kan göra. Det är det mest okontrollerade, det mest ologiska och samtidigt mest logiska att göra när en annan människa träffar en så hänsynslöst. Men ett fritt fall innebär att det inte finns några som helst säkerhetslinor. Det finns inga krockkuddar när kärleken och känslorna spränger kontrolltornet inom oss. Då står vi skyddslösa inför påföljderna. Då är vi som mest utelämnade till den andra. Hur skrämmande och underbart är det inte att en annan människa kan få oss att tappa fotfästet så snabbt att vi knappt känner skalvet innan marken rämnar? 

Det var inte ens meningen att jag skulle falla. Jag ville inte det. Jag intalade mig själv att jag inte skulle det. Det gick för snabbt. Jag var inte redo. Du är inte min räddare, inte min snabba lösning. Du är inte min enda. Du är inte min och du vill inte att jag ska vara din. Du är inte heller redo. Ändå föll jag. Ändå känner jag. Och jag vill inte. Inte än.

Att falla så att allt en kan komma ihåg när huvudet nuddar kudden är en annan människas doft. Att bli så uppfylld av det lilla som inuti blir så stort. Att låta besattheten ta överhand och att tacksamt sluka allt det en får av den andra. Att sakna det som ännu inte varit och att glorifiera gårdagen. Att vilja vila i den andra människans perfektion. Att hypnotiseras av orden så att det enda en hör är allt det fina, allt det en vill se.

Att famla runt i känslor som projicerar drömmar om ett vi. Att lappa ihop de spillor som ligger kvar när ingen dämpade fallet. Och är det inte galet hur vi så oförberett kan falla om och om igen? Det är det som driver oss och förgör oss. Det är tortyren och belöningen. Det är fallet, som gör så fruktansvärt ont, som får oss att känna livet i oss.

Tågspår och sidospår

14 August, 2021 / Captions, Swedish / By

(Från mars 2019)

Jag undrar vad det är med tåg och min skrivlust. Kanske är det ständiga vaggandet som stillar stressen. Jag känner ofta att jag kan fokusera väldigt bra på mitt skrivande på tågresor. Hur som helst så sitter jag nu och stirrar ut i det svenska vintermörkret påväg uppåt i landet. När kommer våren? Kan den skynda sig. Jag vill vara upptagen av vårkänslor och solsken.

Tåget är 4 timmar försenat och mitt huvud bultar av trötthet. Min högkänslighet ber om vila och återhämtning. Den här dagen har varit lång, mycket längre än väntat, och min kropp saknar tryggheten av täcket som sluter sig likt en kokong. Kanske är det så en larv känner sig? Är den trygg och varm där inne? Är den rädd eller otålig i väntan på att lära sig flyga? Vet den att den en dag kommer fladdra runt bland blommorna och kunna se världen från ovan? Jag gillar egentligen inte fjärilar. Det får en inte säga; en varelse som är så vacker kan en väl inte tycka illa om?! Jag har inget emot fjärilar i sig, om det inte flyger runt mig så får de vara sådär vackert färgsprakande och ivriga.

Har nu rest halvvägs till min slutdestination och möts av snö. Snö här men inte där. Jag föredrar där. Vid min slutdestination väntar ovillkorligt kärlek. Eller så nära det en kan komma. Kärleken mellan mig och mina pälsklingar är oändlig. De är terapi och de är bättre än choklad. Tänk dig att du inte har druckit något på hela dagen och så kommer du hem och häller upp ett stort glas med kallt vatten och sveper det i ett andetag. Så känns det för mig när jag får krama om mina fyrbenta familjemedlemmar.

Ni kommer märka att jag är expert på att skapa sidospår och fastna i tankeludd. Jag älskar att fastna i tankar och resonemang. Jag tycker om att vila i känslan av att kunna fokusera så mycket på något att allt annat står still. Jag inser nu att detta kommer bli mitt första inlägg på den här bloggen. En blogg som skapats av mig, Spettan, som ett slags utlopp. En plats för tankar, frågor och funderingar, åsikter och ställningstaganden som jag känner att jag vill och måste dela med mig av. Allt det som är helt jävla på riktigt. För det är ju det livet är, det är på riktigt. Helt jävla skitjobbigt och helt jävla skrikfantastiskt på en och samma gång. Och oavsett om det är trasigt eller underbart så är det på riktigt.