Kärlek

(Från oktober 2020)

Att falla för en annan människa är det friaste fall vi kan göra. Det är det mest okontrollerade, det mest ologiska och samtidigt mest logiska att göra när en annan människa träffar en så hänsynslöst. Men ett fritt fall innebär att det inte finns några som helst säkerhetslinor. Det finns inga krockkuddar när kärleken och känslorna spränger kontrolltornet inom oss. Då står vi skyddslösa inför påföljderna. Då är vi som mest utelämnade till den andra. Hur skrämmande och underbart är det inte att en annan människa kan få oss att tappa fotfästet så snabbt att vi knappt känner skalvet innan marken rämnar? 

Det var inte ens meningen att jag skulle falla. Jag ville inte det. Jag intalade mig själv att jag inte skulle det. Det gick för snabbt. Jag var inte redo. Du är inte min räddare, inte min snabba lösning. Du är inte min enda. Du är inte min och du vill inte att jag ska vara din. Du är inte heller redo. Ändå föll jag. Ändå känner jag. Och jag vill inte. Inte än.

Att falla så att allt en kan komma ihåg när huvudet nuddar kudden är en annan människas doft. Att bli så uppfylld av det lilla som inuti blir så stort. Att låta besattheten ta överhand och att tacksamt sluka allt det en får av den andra. Att sakna det som ännu inte varit och att glorifiera gårdagen. Att vilja vila i den andra människans perfektion. Att hypnotiseras av orden så att det enda en hör är allt det fina, allt det en vill se.

Att famla runt i känslor som projicerar drömmar om ett vi. Att lappa ihop de spillor som ligger kvar när ingen dämpade fallet. Och är det inte galet hur vi så oförberett kan falla om och om igen? Det är det som driver oss och förgör oss. Det är tortyren och belöningen. Det är fallet, som gör så fruktansvärt ont, som får oss att känna livet i oss.