Tågspår och sidospår

(Från mars 2019)

Jag undrar vad det är med tåg och min skrivlust. Kanske är det ständiga vaggandet som stillar stressen. Jag känner ofta att jag kan fokusera väldigt bra på mitt skrivande på tågresor. Hur som helst så sitter jag nu och stirrar ut i det svenska vintermörkret påväg uppåt i landet. När kommer våren? Kan den skynda sig. Jag vill vara upptagen av vårkänslor och solsken.

Tåget är 4 timmar försenat och mitt huvud bultar av trötthet. Min högkänslighet ber om vila och återhämtning. Den här dagen har varit lång, mycket längre än väntat, och min kropp saknar tryggheten av täcket som sluter sig likt en kokong. Kanske är det så en larv känner sig? Är den trygg och varm där inne? Är den rädd eller otålig i väntan på att lära sig flyga? Vet den att den en dag kommer fladdra runt bland blommorna och kunna se världen från ovan? Jag gillar egentligen inte fjärilar. Det får en inte säga; en varelse som är så vacker kan en väl inte tycka illa om?! Jag har inget emot fjärilar i sig, om det inte flyger runt mig så får de vara sådär vackert färgsprakande och ivriga.

Har nu rest halvvägs till min slutdestination och möts av snö. Snö här men inte där. Jag föredrar där. Vid min slutdestination väntar ovillkorligt kärlek. Eller så nära det en kan komma. Kärleken mellan mig och mina pälsklingar är oändlig. De är terapi och de är bättre än choklad. Tänk dig att du inte har druckit något på hela dagen och så kommer du hem och häller upp ett stort glas med kallt vatten och sveper det i ett andetag. Så känns det för mig när jag får krama om mina fyrbenta familjemedlemmar.

Ni kommer märka att jag är expert på att skapa sidospår och fastna i tankeludd. Jag älskar att fastna i tankar och resonemang. Jag tycker om att vila i känslan av att kunna fokusera så mycket på något att allt annat står still. Jag inser nu att detta kommer bli mitt första inlägg på den här bloggen. En blogg som skapats av mig, Spettan, som ett slags utlopp. En plats för tankar, frågor och funderingar, åsikter och ställningstaganden som jag känner att jag vill och måste dela med mig av. Allt det som är helt jävla på riktigt. För det är ju det livet är, det är på riktigt. Helt jävla skitjobbigt och helt jävla skrikfantastiskt på en och samma gång. Och oavsett om det är trasigt eller underbart så är det på riktigt.