(Från 2012)
Antag att jag för alltid kommer att vandra ensam.
Vem behöver mig då?
Antag att min drömmar bara förblir drömmar
Vem skulle någonsin förstå?
Antag att turen inte kommer till mig
Vem skulle känna medlidande?
Antag att skulderna blir för stora att bära
Vem skulle lätta min börda?
Antag att jag skadas i en olycka utan vittnen
Vem skulle rädda mig då?
Antag att jag tar mitt eget liv
Vem skulle någonsin sörja mig?
Lidandet tog i alla fall slut
Utblåsta på liv är dom
Gatorna som förr tillhörde oss
Det som en gång var vi
nu en grå sörja
av minnen
Tomheten ekar
i luften som ingen vågar andas
just nu finns inte vi
vår existens är ett minimum
jag
och du
När världen blöder våra tårar
och ingen tröst går att finna
stå upp
ligg ner
orka
ge upp
Försvinna för att inte förgöras
Förödelsen är stor i vår lilla stad
syns inte
finns inte
märks inte av
Invänta det önskvärda
förvänta det inkonsekventa
inburad
grundlurad
Vem bär det yttersta ansvaret
när allt hopp är urdrucket?
